Reflektioner efter Uppsala Pride för alla

Jag skrev i tisdags om Uppsala Prides beslut att utestänga Liberala Ungdomsförbundet och Folkpartiet liberalerna från Pride 2012 i Uppsala. Då tipsade jag också om manifestationen Pride för alla som LUF och FP i Uppsala tog initiativ till efter att ha bannlysts från Uppsala Prides parad. Jag hade för avsikt att stanna hemma i Solna med mina skolböcker (det hade behövts), men en hel hop med nättroll i evenemangets facebooklogg som bara var ute efter att förstöra och sabotera, tillsammans med ett hot mot manifestationen från den vänsterextrema och militanta organisationen Antifascistisk Aktion förmådde mig att trots allt sätta mig på tåget till Uppsala i onsdags för att medverka i manifestationen.

Jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det var en väl arrangerad och genomförd manifestation med ca 200 deltagare (min egen uppskattning). Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP), Europaparlamentariker Cacilia Wikström (FP), Uppsala kommunfullmäktiges 2:e vice ordförande Alf Karlsson (MP) Liberala Ungdomsförbundet Uppsalas distriktsordförande Tove Henriksson (FP), och kommunalrådet Stefan Hanna (C) höll tal innan manifestationen avslutades på Vaksala torg.

Utöver en mängd folkpartister, luffare och andra som ville uttrycka sin sympati för tanken att HBTQ-personer ska ha samma rättigheter som alla andra så medverkade också ett litet antal mörkklädda och maskerade anarkister. I grund och botten så tycker jag att det var bra att de deltog, manifestationen handlade trots allt om att alla ska få vara del av kampen för HBTQ-personers rättigheter. Jag tror dock att de brydde sig mer om att synas och störa än om att faktiskt bidra till att ge HBTQ-personer världen över samma rättigheter som alla andra, vilket är sorgligt. De skrek och störde talarna, trängde sig och betedde sig stökigt i syfte att förstöra och uppträdde allmänt hotfullt. Deras uppträdande resulterade i att de poliser som var på plats för att övervaka manifestationen körde bort dem kort innan manifestationen avslutades, vilket naturligtvis var väldigt olyckligt. Manifestationen tog sin utgångspunkt i att HBTQ-rättsrörelsen borde vara öppen och inkluderande, varför det är tråkigt att vissa demonstranter blir ivägkörda. Men man ska komma ihåg att det var polisen som tog beslutet att avvisa anarkisterna, inte LUF eller FP. Och mot bakgrund av deras beteende så tycker jag att polisen handlade helt rätt. Om man uppför sig hotfullt och provokativt så får man skylla sig själv om man blir bortkörd från en demokratisk demonstration.

Överlag så var det hela dock en väldigt trevlig tillställning! Det var dock lite tråkigt att det inte var så många där som det skulle varit om Uppsala Pride anordnat manifestationen för alla. Jag hoppas innerligt att de efter årets stora fiasko – Efter att FP och LUF nekats att delta hoppade Miljöpartiet, RFSL, RFSU, Genusföreningen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkan med fler av huvudarrangemanget – fattar beslut rörande deltagare med större omsorg nästa år.

Intolerans bekämpas inte bäst med mer intolerans

De senaste dagarna har det varit mycket tal om hur Uppsala Pride bannlyst Liberala Ungdomsförbundet och Folkpartiet liberalerna från att delta i årets Pridefestival i Uppsala, och det med rätta.

Anledningen uppges vara att LUF:s och FP:s ståndpunkter strider mot Uppsala Prides vision, då de enligt egen utsago är en antikapitalistisk och socialistisk organisation. Det är väldigt sorgligt. Visst får antikapitalister och socialister gärna anordna manifestationer för HBTQ-rättigheter, och visst står det dem fritt att själva välja eventuella samarbetspartners. Men det är sorgligt att man gör det genom att kapa ett uppskattat och respekterat arrangemang och förvandla det till något det inte är och koppla ihop dess varumärke med något det inte står för.

Pride har alltid stått för tolerans och inkludering. Det har handlat om att alla människor, oavsett sexuell läggning och andra preferenser ska tolereras och tillåtas vara en del av samhället. Tolerans och inkludering är något som präglat också deltagandet i Pride. Att trots ideologiska motsättningar samarbeta för att garantera alla människor samma rättigheter har uppmuntrats och välkomnats. Den traditionen bryter nu Uppsala Pride bryskt med.

Bilden ovan, med orden ”ALLA ÄR VÄLKOMNA” skrivet med stora bokstäver, som publicerades på Uppsala Prides hemsida den 27 februari i år, blir i ljuset av de senaste skrattretande på ett högst tragikomiskt sätt.

Det är för övrigt slående vilken oerhörd okunskap som utmärker Uppsala Pride och de som sympatiserar med beslutet att inte låta LUF och FP delta i Pridefestivalen. Det blev inte minst tydligt då två företrädare för Uppsala Pride, Amanda Kälvemark och Mariana Johansson, debatterade beslutet med Liberala Ungdomsförbundet Uppsalas distriktsordförande Tove Henriksson (som för övrigt är en av mina duktiga medskribenter på Frihetligt.com) i Sveriges Radio Uppland igår. Företrädarna hävdade bland annat att ”LUFs och Folkpartiets politik direkt motverkar det vi kämpar för.” Till saken hör – vilket Tove föredömligt påpekade i sändningen – att det var den folkpartistiske riksdagsledamoten (numer, då chef för Socialstyrelsen) Barbro Westerholm som avskaffade sjukdomsbeteckningen på homosexualitet. Det var dessutom på Folkpartiets initiativ som homosexuella gavs möjlighet att ingå partnerskap, och det var Folkpartiet som under föregående mandatperiod drev igenom i alliansen att äktenskap skulle göras könsneutrala. Som synes så har Folkpartiet länge gått i bräschen vad gäller homosexuellas rättigheter, vilket är något man verkligen kan vara stolt över som folkpartimedlem.

Vidare så säger Uppsala Pride-företrädarna att ”HBTQ-rättigheter är inte vårt främsta syfte”, vilket strider mot allt vad Pride heter och någonsin har stått för.

Jag tipsades tidigare idag om bloggen sexistnytt, vars skribents/skribenters okunnighet är rentav upprörande och av allt att döma inte vet några gränser. Bara det faktum att bloggen tillhandahåller en ”granskning av antifeministism” (alltså inte antifeminism!) gör ju att man tar sig för pannan och frågar sig om den/de som ligger bakom den har gått ut grundskolan (jag hoppas innerligt att den/de inte har det, om de har det är det värre ställt med grundskolan än jag någonsin kunnat föreställa mig).

Men sedan så skriver de att ”Folkpartiet bedriver tillsammans med alliansen en flyktingpolitik i vilken bland annat hbtq-identifierade personer tvångsutvisas till länder där de kommer förföljas, torteras till och med avrättas. LUF står till stöd för denna politik.”

Också om man bortser från det infantila språket så är påståendet upprörande. Sverige har genomfört grymma och otvivelaktigt felaktiga utvisningar, ja. Men Folkpartiet och i ännu högre grad Liberala Ungdomsförbundet har under lång tid stått för en human och generös flyktingpolitik. Alliansens flykting- och migrationspolitik lämnar åtskilligt i övrigt att önska, men det beror på att moderaterna i grund och botten valt att fortsätta föra den flyktingpolitik som socialdemokraterna – med stöd av moderaterna – förde innan 2006. Hur alliansens flykting- och migrationspolitik sett ut utan Folkpartiet vill jag helst inte ens tänka på, för Folkpartiet har drivit den i rätt riktning.

Att hävda att Liberala Ungdomsförbundet – en politisk rörelse som förespråkar fri invandring och motsätter sig alla former av utvisning, också de som inte betraktas som tortyr av FN:s kommitté mot tortyr – stödjer en politik som innebär att HBTQ-personer utvisas till länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff är inget annat än befängt, och den som på allvar hävdar något sådant bör läsa på ordentligt.

Intolerans bekämpas inte bäst med mer intolerans, tvärtom! För alla er som vill stödja uppfattningen att HBTQ-personer bör ha samma rättigheter som alla andra, och som inte villkorar ert stöd med att de ni stödjer måste hålla med er i precis allt rekommenderar jag att ni deltar i Uppsala Prideparad för alla. Paraden anordnas av Folkpartiet och LUF, men är självfallet öppen för alla.

Vidgad fribeloppsdebatt

Med anledning av min debattartikel om fribeloppet på SvD Brännpunkt för någon vecka sedan – som jag skrev om här, och utvecklade ganska så rejält här – så har Erik Wretling, ordförande för Liberala Studenter i Uppsala, problematiserat min ingång till problematiken med fribeloppet och över huvud taget svensk högre utbildning lite mer omfattande.

Erik menar att själva problemet kanske inte är fribeloppet, utan istället det faktum att heltids- och nästan heltidsstudenter faktiskt kan klara av sina studier och ändå jobba så pass mycket så att de når upp till fribeloppsgränsen. Vidare argumenterar Erik – liksom jag själv på Frihetligt den 24 april, ett par dagar efter det att min artikel om fribeloppet publicerades på Brännpunkt – för att bidragsdelen av studiemedlen borde avskaffas.

Eriks artikel är intressant och tankeväckande, och jag håller med honom i mycket, om än kanske inte riktigt i allt. Jag har redan varit inne på att vi båda tycker att bidragsdelen av studiemedlen borde avskaffas, jag anser dock dessutom att högre utbildning är något varje enskild student själv bör bekosta – fullt ut, inte bara levnadsomkostnaderna under studietiden och inte genom kraftigt subventionerade lån. Jag gissar att Erik inte är för en lika långtgående förändring av finansieringen av högre studier.

Jag kan också hålla med Erik om att många heltidsutbildningar förmodligen i realiteten inte alls motsvarar heltid – vilket naturligtvis är ett problem. Jag tycker dock att man måste ha förståelse och respekt för det faktum att människor är olika, varför jag tycker att fribeloppet bör avskaffas oberoende av om heltidsstudier är studier på heltid eller ej (jag är osäker på om Erik håller med mig på den punkten, jag tolkar hans text som att han principiellt håller med mig men i praktiken inte tycker att det spelar så stor roll om studietakten ökar) och att politiker inte ska diktera att studier minsann ska vara något man gör på heltid, vilket Erik anför. Anledningen är att jag inte tycker att lagstiftare har att göra med hur människor väljer att lägga upp sin vardag. En del människor kommer klara av att jobba heltid vid sidan av heltidsstudier även om studietakten ökar, och de anser jag bör få göra det. Likaså trivs vissa människor väldigt bra med att plugga på halvtid oavsett om de jobbar eller ej vid sidan av, och de anser jag bör få fortsätta med det.

Men som sagt, Eriks blogginlägg är intressant och tankeväckande, läs det gärna!

Spännande ordförandestrid i Liberala Ungdomsförbundet!

Just nu så är nomineringstiden (den tid under vilken Liberala Ungdomsförbundets distrikt och klubbar kan nominera kandidater till förbundsstyrelsen) inför Liberala Ungdomsförbundets kongress i sommar inne i sitt slutskede. Nomineringstiden är extra spännande i år eftersom Adam Cwejman deklarerat att han kommer att avgå på kongressen i sommar, varför en ny ordförande kommer att väljas. Som brukligt är så är ordförandestriden således i full gång.

Under min tid i LUF har det varit tre tidigare ordförandestrider. Den första, 2006 mellan Frida Johansson Metso och Kira Repka, var i sitt slutskede precis när jag blev medlem, varför jag inte har några direkta minnen eller erfarenheter från den. Det har jag dock från de två andra, 2008 mellan Frida som då satt som ordförande och Philip Wendahl, och 2009 mellan Adam och Lars-Johan Edström. I likhet med ordförandestriden 2009 så förefaller årets ordförandestrid mellan Linda Nordlund och Benny Lindholm bli en ren och schysst fight, vilket självfallet är mycket glädjande. Traditionellt har annars ordförandestrider inom LUF ofta innehållit ett stort mått av tjuvnyp och fulspel, för att uttrycka det milt. Jag har fått berättat för mig hur anhängare av den ena ordförandekandidaten fick anhängare av den andra ordförandekandidaten vräkta i samband med ordförandestriden 2006, och jag minns väl hur Philip, som man får säga var ”the underdog” behandlades och smutskastades 2008. 2009 gick Adam och Lars-Johan gemensamt ut och deklarerade att de båda ville se en schysst fight, och att de båda kandiderade till 1:e vice ordförande i händelse av att de förlorade ordförandestriden. Hittills verkar det som sagt som att årets ordförandestrid håller sig över den höga ribba som Adam och Lars-Johan satte 2009, och jag hoppas innerligt att den fortsätter så. Dels såklart för att smutskastning, förtal och fulspel oundvikligen leder till att människor blir sårade och ledsna, och till att de interna vänskapsband som är så viktiga för organisationen försvagas eller i värsta fall brister. Men också för att det är ett sådant oerhört slöseri med kompetens och engagemang att ordförandekandidater i praktiken kastas ut ur organisationen.

I kontrast med ordförandestriden 2009 så är årets ordförandestrid dock väldigt spännande. 2009 blev det relativt snabbt klart att Adam skulle gå segrande ur ordförandestriden, han nominerades av en överväldigande majoritet av distrikten, däribland samtliga de fyra ”tyngsta” distrikten (de fyra distrikt med flest kongressgrundande medlemmar). I år är det mer öppet. Åtta av LUF-landets distrikt, vilka svarar för sammanlagt 59 av kongressens 99 ombud, har hittills offentliggjort sina nomineringar. Av dem har Linda vunnit flest, och bland dem det största distriktet Stockholm, vilket svarar för hela 27 kongressombud. Benny har dock vunnit de två andra av de fyra största distrikten som hittills nominerat , Väst och Uppsala, vilka tillsammans svarar för 21 ombud. Det fjärde och tredje största av de fyra ”tunga” distrikten, Skåne, som svarar för 11 ombud, har nomineringsmöte idag. Om man räknar samman kongressombuden för de distrikt som hittills skickat in sina nomineringar så har Linda ännu så länge vunnit 35 kongressombud och Benny 24. Det innebär således att om Skåne nominerar Benny så är det helt jämnt inför de få nomineringar som återstår. Om Skåne istället nominerar Linda så utökar hon sin ledning – och med den sannolikheten för att hon vinner ordförandestriden – markant. Hon skulle inte få en majoritet av ombuden, så matchen skulle fortfarande vara öppen, men jag tror att det gott och väl skulle räcka för att väl på kongressen nomineras av valberedningen, vilket jag tror kommer väga tungt för många medlemmar, i synnerhet för dem som är nya och oerfarna i LUF.

Man ska dock komma ihåg att det sätt på vilket jag räknar ovan är högst osäkert, eftersom distriktens nomineringar huvudsakligen är indikatorer för valberedningen, och inte bindande regler för ombuden från respektive distrikt. Att Väst har 13 ombud och nominerar Benny betyder alltså inte att Västs 13 ombud kommer att rösta på Benny på kongressen, likaså innebär inte att Stockholm har 27 ombud och nominerar Linda att Stockholms 27 ombud kommer att rösta på Linda.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppmana alla er som läser detta och är luffare – vilket jag tror är en stor del av er – att bidra till att upprätthålla den anda av hederlighet och sportslighet som i samband med ordförandestriden 2009 introducerades av Adam och Lars-Johan, så att den blir en tradition och inte ett historiskt undantag. Jag skulle också vilja uppmana alla som tror eller vet att de i sommar kommer att sitta i kongressbänken och avgöra LUFs framtid, bland annat genom valet av ny ordförande, och som inte vet säkert vilken ordförandekandidat de föredrar, att försöka bilda sig en egen uppfattning om det. Benny har startat ett jättebra projekt för att medlemmar som är osäkra eller bara nyfikna ska göra just det: bennyskandidatur.wordpress.com. Där kan den som vill läsa Bennys kandidatur, hitta artiklar som han har skrivit, och framförallt ställa frågor till honom. Linda har tyvärr inget liknande projekt, åtminstone inte ännu (hint, hint!), men jag vet att hon gärna svarar på frågor via andra kanaler, exempelvis Facebook och Twitter.

Fribeloppsdebatt

På sista tiden så har jag sysselsatt mig en del med att debattera fribeloppet – taket för hur mycket man som student med studiemedel får tjäna under en termin. Förra helgen så skrev jag på SvD Brännpunkt att fribeloppsgränsen, som i mitt tycke är en både orimlig, oacceptabel och orättvis begränsning av oss studenter och våra möjligheter att komponera vår vardag som vi själva vill ha den, borde avskaffas. Eftersom man svårligen får allt man vill sagt på bara 4000 tecken (som min debattartikel var på ungefär) så utvecklade och nyanserade jag mina tankar kring fribeloppet och argumenterade för hur jag tycker att studiemedelssystemet i stort bör utvecklas i framtiden på Frihetligt tidigare i veckan.

Läs gärna och kom med synpunkter, i synnerhet på den lite mer genomgripande texten på Frihetligt.

Är det dags för Folkpartiet att lämna alliansen?

Jag har på sistone kommit att fundera allt mer på om det bästa för Folkpartiet kanske vore att lämna alliansen. Jag tycker mig hela tiden kunna urskilja allt fler sprickor i allianssamarbetets tidigare så välputsade fasad. Allianssamarbetet har kostat i väljarstöd och opinionsmässigt inflytande för Folkpartiet liberalerna, liksom det har gjort för Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det minskade väljarstödet har varit betalningen för att ta del av regeringsmakten och faktiskt vara med och utforma politiken, istället för att bara godkänna eller avslå politik som andra utformat vilket i praktiken vad partierna utanför regeringen gör. Politik handlar liksom mycket annat här i livet till stor del om avvägningar. Folkpartiet har sedan valet 2006 konsekvent gjort avvägningen att regeringsmakten är värd ytterligare någon förlorad procentenhet i väljarstöd och ytterligare några avsteg ifrån sin egen politik på många områden. Det finns dock en gräns för hur mycket ett parti är berett att betala för regeringsmakten. Var den gränsen går beror på vem man frågar. Personligen så anser jag att den gränsen är nådd för Folkpartiets del. När partiet är stadigt förankrat runt 6% av rösterna i opinionsundersökningarna, tvingas rösta för påfund som FRA-lagen och datalagringsdirektivet och ändå inte lyckas få gehör för någon ny politik av vikt i regeringen, då menar jag att allianssamarbetet kostar mer än det smakar.

Därmed inte sagt att jag tycker att Folkpartiet borde hoppa av regeringen med omedelbar verkan och säga blankt nej till fortsatt allianssamarbete efter 2014, absolut inte. Det jag menar att Folkpartiet borde göra är i grund och botten att höja tonläget gentemot övriga alliansen och öppna upp för möjligheten att det inte blir något fortsatt allianssamarbete efter 2014 även om alliansen blir det största blocket. Kritik av regeringens politik ur ett liberalt och borgerligt perspektiv saknas i den svenska partipolitiken, men jag är helt övertygad om att utrymmet och intresset för det finns. Jag tror att många väljare med liberala och borgerliga värderingar saknar ett liberalt och/eller borgerligt parti som kritiserar alliansens sjukförsäkring utan att för den skull vilja återgå till socialdemokraternas idé om att förtidspensionera 140 personer varje dag, och jag vet att många liberala väljare saknar ett parti som konsekvent står upp för den personliga integriteten, och konsekvent röstar ned förslag som FRA, IPRED, och datalagringsdirektivet.

Jag är övertygad om att ett frihetligt parti med ett socialt patos som förbinder sig att bekämpa statligt förmynderi i form av till exempel integritetskränkande lagstiftning, förbud för ensamstående att skaffa barn, och skattehöjningar riktade särskilt mot dem som har svårast för att etablera sig på arbetsmarknaden, skulle plocka många röster från både Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, och Piratpartiet.

Som sagt så tycker jag inte att man utan vidare ska kasta alliansen överbord. Men jag tror att det vore en bra idé att någon gång i början av sommaren, efter det att riksdagen stängt för sommaren, men innan Almedalsveckan, kungöra att Folkpartiet kommer att fullfölja sina åtaganden gentemot alliansen för den här mandatperioden, men samtidigt göra tydligt att det inte är säkert att Folkpartiet är berett att ingå i en alliansregering efter valet 2014. För att göra det kommer det krävas att partiet får tillräckligt gehör inom regeringen, inga fler integritetskränkande lagar under mandatperioden 2014-2018 (gärna riva upp de lagar som redan stiftats, men ett sådant krav tror jag skulle kunna vara ett misstag rent mediestrategiskt), en reformerad sjukförsäkring, en bred, långsiktig överenskommelse över blockgränserna om utbildningspolitiken och energipolitiken. Därtill tror jag att en mer marknadsorienterad bostadspolitik än dagens, en värdigare äldrepolitik än dagens, samt en rakare rätts- och brottsbekämpningspolitik än dagens kommer att vara framgångsrecept 2014. Sverige ska vara en tydligare röst i EU för demokrati och mänskliga rättigheter inom och utom EU, liksom för lägre tullmurar gentemot länderna utanför EU och minskat jordbruksstöd. Sveriges EU-vänligaste parti skulle må gott av lite konstruktiv EU-kritik.

Jag tror att Folkpartiet liberalerna just nu har ett gyllene läge att lägga grunden för ett bra valresultat 2014. Anledningarna till det är många. Till att börja med så håller partiet på att arbeta fram ett nytt partiprogram som ska antas hösten 2013, vilket gör att organisationen andas nytänkande på ett annat sätt än vad som är brukligt i en stel gammal partiapparat som Folkpartiets. Man kan dock inte vänta fram till dess att partiprogrammet ska antas, dels av praktiska skäl: vid det laget är arbetet med att anta listor och valmanifest redan i full gång. Men framförallt så måste det partiledningen vill driva i valen 2014 antas på landsmötet 2013, vilket kräver att gräsrötterna är med på noterna. Om partiledningen försöker driva igenom kontroversiella saker på landsmötet kommer det röstas ned av gräsrötterna. Men om Jan Björklund och övriga partistyrelsen redan i sommar börjar bilda opinion för det de vill driva så kommer gräsrötterna sakta men säkert att svänga och bli entusiastiska anhängare av partiledningens politik. Se bara på partiets skolpolitik. För 10 år sedan var den mycket kontroversiell också inom partiet. Idag är det ingen som ifrågasätter den.

Sedan så är det också så att det 2014 inte bara är de sedvanliga riksdags-, kommun-, och landstingsvalen, utan också EU-val, och i EU-valen brukar Folkpartiet traditionellt prestera bättre resultat än i de nationella valen. Jag tror att om Folkpartiet lägger upp sin strategi rätt så kan de göra ett bra EU-val och därmed få med sig momentum in i den nationella valrörelsen, som kommer att starta i princip direkt efter EU-valrörelsen. Alliansen knakar i fogarna, samtliga småpartierna tycker att just de betalar det högsta priset för allianssamarbetet, Kristdemokraterna blir gång på gång överkörda i frågor som för dem är värderingsmässigt viktiga, Maud Olofsson har efter sin avgång beskyllt Jan Björklund för att sätta käppar i hjulen för Centerpartiets energiambitioner, Moderaterna som länge var alliansens motor har tappat fart och är i gungning efter Saudiaffären, osv.

Samtidigt skulle jag vilja påstå att Folkpartiets förhandlingsmöjligheter utanför alliansen är bättre än på många år. Miljöpartiet är i vissa avseenden ganska liberala, och Socialdemokraterna börjar under Löfvén alltjämt stabiliseras men är sannolikt formbart och pragmatiskt på ett annat sätt än det var med Juholt och Sahlin i spetsen. Löfvén gillar ungdomslöner, kärnkraft, och näringsliv, och verkar vilja driva politik som är bra för Sverige snarare än politik som står i motsats till regeringens (sen så är den politik Löfvén vill driva bra för Sverige ur ett socialdemokratiskt perspektiv, dvs bra för dem som redan har det gott ställt och inte så bra i längden, men det är en annan historia). Jag tycker absolut inte att Folkpartiet ska försöka ingå i något nytt slags regeringssamarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men i vissa frågor finns sannolikt möjligheten att driva trovärdig politik i minoritet. Och även om inte Folkpartiet ingår i en borgerlig regeringen så kommer möjligheten finnas att backa upp en borgerlig minoritetsregering i de frågor man är överens.

Ska Folkpartiet agera så som jag föreslår så tror jag dock det är viktigt att Folkpartiet är det första partiet vars partiledning öppet ifrågasätter alliansen. För om ett av partierna i alliansen gör det, så kommer snart också de andra partierna att ställa liknande krav, men det kommer bara vara det första partiet som uppfattas som ett parti som verkligen står upp för sina värderingar och för sin politik, och som vågar sätta värderingarna och politiken över makten,. De partier som sedan följer efter kommer fortsatt att uppfattas som idéfattiga lycksökare som desperat försöker klamra sig fast vid makten, och väljarströmmarna lär inte vara dem lika nådiga.

Jag tror att ett Folkpartiet liberalerna som verkligen gör skäl för sista halvan av sitt namn och som har 12-15% av väljarna i ryggen men som inte sitter i regeringen har bättre chans att påverka Sveriges politik i liberal riktning än ett Folkpartiet liberalerna som knappt vet vad liberalism är för något och som bara har stöd av 5-6% av väljarna, åtminstone tillfälligt under en mandatperiod.

Oacceptabelt polisbeteende

Jag läste tidigare idag i Metro om Ibrahim Assali som enligt tidningen blivit gripen utan anledning inne i Stockholm förra året, varefter han förts bort ut ur stan och dumpats vid kaknästornet.

Assali skall ha varit fullkomligt nykter och på väg hem till sin bostad då han greps i centrala Stockholm. Enligt polisens rapporter ska han ha uppträtt störande och ”utåtagerande”. Jag har så pass stort förtroende för svenskt polisväsende att jag tror att Assalis uppförande motiverat att poliserna ingripit, men att gripa människor som inte begått något brott och föra bort dem utan att tala om för dem vart de förs är att gå åtskilliga steg för långt. Människor som begår brott eller bedöms vara farliga för sin omgivning ska häktas, inte dumpas på någon avlägsen och öde plats. Det är oacceptabelt.

Det är bra att den befälhavande av de sex inblandade poliserna nu döms för tjänstefel av Stockholms tingsrätt. Domen för honom blev 8000 kronor i skadestånd till Assali, den andre polisen som åtalades och också var den som var mest drivande i bortförandet friades dock. Jag håller med Assali om att domarna, i synnerhet frikännandet av den mest delaktige, är på tok för milda. Assali menar att poliserna bör förlora jobbet, något jag kan tycka är väl hårt, men jag tycker att båda två bör stängas av från sina arbeten tillfälligt och att skadeståndet gott kunde dubblas.

Det är av yttersta vikt att sådana här domar markerar att lagen styr staten och att statliga övergrepp på enskilda inte tolereras, något jag inte tycker görs med tillräcklig tydlighet i det här fallet. Bra således att Assali bestämt sig för att överklaga domen.

JAAAAAAAAA!

Eufori! (Den övre rubriken är egentligen tillräcklig för att euforin ska vara fullkomlig, men det blir ju inte direkt sämre av den undre! )

Lite blandat

Det var länge sedan jag skrev något här nu (som vanligt, antar jag…), men jag har nyss haft tentaperiod, så jag skyller på det. Det har hänt så otroligt mycket de senaste veckorna som jag gärna skulle ha kommenterat här; massakern i Syrien har alltjämt fortsatt, både Löfvén och Jonas Sjöstedt plockar procent i opinionsmätningarna, de hemska mordattentaten i Frankrike och franska politikers osmakliga och populistiska försök att dra fördel av dem, och hur Sveriges riksdag sålt ut ytterligare lite (eller snarare ganska mycket) av svenskarnas integritet. Dessvärre så har annat kommit i vägen, men jag hoppas att det blir ändring på det under de närmsta veckorna.

För tillfället så nöjer jag mig dock med att uppmärksamma er om lite smått och gott:

Idag så rapporterar Metro att Capio S:t Görans sjukhus har den bästa akutmottagningen i Stockholms län (av någon anledning finns inte artikeln på nätet). Det i sig är väl kanske inte särskilt kul eller intressant (annat än för de som jobbar på S:t Göran, grattis till er och bra jobbat!), men med tanke på den mycket märkliga debatt om privat vårds vara eller icke vara som förs tycker jag att det är värt att notera, och ett väldigt välriktat slag i ansiktet på Jonas Sjöstedt (V) med anhang. Särskilt med tanke på att jag i förra veckan besökte ett seminarium där just Sjöstedt i skarpa ordalag fördömde det förhatliga i att tillhandahålla bättre och billigare vård än vad kommuner och landsting klarar av.

Igår skrev jag på Frihetligt om den svenska bostadsbristen, vad den beror på, och hur den löses. Filip Wästberg uppmärksammade inlägget i sin blogg och skrev bra om ämnet, läs gärna både mitt och Filips inlägg.

Helagotland.se publicerade i förra veckan en bra ledare om datalagringsdirektivet, och Hanne Kjöller skrev en väldigt tänkvärd ledare på ämnet i dagens DN.

Ett par unga liberaler (Albin Dahlén och Sarah Ullbrand) har startat ett nätverk för att driva integritetsfrågor inom den liberala rörelsen. Ett grymt initiativ verkligen, men det är – ärligt talat – för jävligt att det ska behövas. Jag är en av ännu så länge cirka 150 personer som anslutit sig till nätverket (bra jobbat med tanke på att nätverket startades idag). Är du liberal och integritetsvän (borde vara en självklarhet, men ändå…) så gå med du också! Nätverkets blogg hittar du här.

Slutligen, och på samma tema, får Folkpartiet snart (äntligen!) en integritetsvän och riktig liberal i riksdagen, om än tillfälligt, i form av Mathias Sundin. Heja!

Ha det! Förhoppningsvis dröjer det inte lika länge till nästa gång!

Manifestation mot våldet i Syrien

Tidigare i veckan skrev jag i egenskap av utrikespolitisk talesperson för LUF Storstockholm på Newsmill tillsammans med Daniel Lucas, LUF Storstockholms migrationspolitiska talesperson, om situationen i Syrien och vad Sverige kan göra för att förändra den. Igår deltog jag i en manifestation på Norrmalmstorg på samma tema.

Manifestationen, som anordnades av MUF och KDU, var dessvärre väldigt skralt besökt. Det är sorgligt att förtryck och ofrihet inte berör mer. Uppslutningen av duktiga talare var däremot bättre. Företrädare för samtliga alliansens ungdomsförbund talade, liksom EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner, biståndsministern Gunilla Carlsson, och kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg. Samtliga talare yttrade många fina ord, men dessvärre stannade tyvärr också där för de flesta.

Acko Ankarberg talade om att de syriska demonstranterna ”förtjänar vår respekt”, men hon sade ingenting om huruvida de förtjänar vår hjälp. Aron Modig tyckte att Sverige borde kalla hem sin ambassadör i Syrien för att ”sända kraftiga signaler”, men nämnde inget om åtgärder för att störta Assad. Christofer Fjellner talade faktiskt om att vi måste handla, och inte bara tycka och säga. Därefter prisade och lovordade han EU:s sanktioner mot Syrien, samma sanktioner som hans eget parti sett till att mildra för att de annars skulle skadat svenska storföretags affärer med den syriska regimen.

Den ende talaren som pratade om konkret handling och riktiga åtgärder var LUF Storstockholms distriktsordförande, André Nilsson. Han lyfte flyktingarnas situation i Syrien, och talade om hur Sverige skulle kunna agera för att förbättra den, genom att öppna upp EU:s gränser, evakuera flyktingar från Syrien och dess direkta närområde, och försöka tillfredsställa de grundläggande humanitära behoven där.

Vi i LUF kan vara stolta över att vi inte räds att stå upp för och förespråka mänskliga rättigheter i ord och i handling även när det inte är särskilt bekvämt eller ger några politiska pluspoäng. Vi bör också vara djupt oroade över att vi förefaller vara de enda som inte gör det.