C + FP = komplicerat

I det senaste numret av Liberal debatt, som jag tipsade om i föregående inlägg, ägnas stor uppmärksamhet åt tankeexperimentet att slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna till ett liberalt mittenparti – Centerliberalerna. De olika artiklarna och reportagen på temat innehåller mycket både tänkvärt och läsvärt, man tittar på den tänkta fusionen utifrån väljarna, partiernas internkultur och identitetsuppfattningar (ej online), och strategi.

Man förbiser dock helt en mycket väsentlig faktor i ekvationen, förmodligen den allra viktigaste – politiken. För egen del så menar jag – även om jag är anhängare av idén att slå ihop C och FP – att den partipolitiska liberala rörelsens problem är djupare än att de kan åtgärdas med namnbyten och andra ytliga förändringar. Det är politiken som behöver förändras, det liberala alternativet måste vara ett alternativ vars existensberättigande inte begränsar sig till att likt alliansen hittills gjort liberalisera det socialdemokraterna en gång skapat. Liberalerna måste vara villiga att både skapa det som är helt nytt och att skoningslöst slita upp en del av det som är gammalt med rötterna, oavsett om det handlar om välfärdssystemen, synen på statens roll i samhället, eller arbetsmarknadens funktionalitet.

Ytterligare en brist som jag ser i Liberal Debatts mångfasetterade granskning är att den är gjord helt på papper. Man drar – i alla fall som jag tolkar det – slutsatsen att C och FP är redo för fusion imorgon, och menar att den största utmaningen det skulle innebära vore att väva samman de olika partikulturerna till en, utan att ta någon som helst hänsyn till rent praktiska hinder som kan uppkomma. Man skulle kunna jämföra det med att inför en boxningsmatch jämföra de båda boxarnas respektive styrka, kvickhet, vikt, teknik, etc, och därefter hävda att den med bäst resultat i flest kategorier kommer att vinna matchen. I själva verket spelar en rad mer abstrakta faktorer in, dagsformen, hur man klarar av att utnyttja sin kvickhet i samspel med sin styrka, miljön fajten utkämpas i, osv.

Jag tror förvisso att LD har rätt i att de olika partikulturerna vid händelse av en sammanslagning skulle kunna förorsaka en rejäl kulturkrock. Men väl efter en sammanslagning så skulle också en rejäl kulturkrock bara utgöra ett smärre ”speedbump”, och problemet skulle inom två mandatperioder ha åtgärdat sig själv via smältdegeleffekt a la USA anno 1900.

Den verkliga svårigheten i att få till stånd en fusion mellan C och FP ligger innan fusionen, inte efter den. Det handlar dels om att övervinna skepsis hos gräsrötterna, och dels om rent praktiska och organisatoriska utmaningar.

Inom Folkpartiet finns en uppfattning om att man på något vis uppnått något slags högre insikt än alla sina meningsmotståndare, den uppfattningen kommer innebära skepsis mot att gå samman med Centerpartiet, dels pga en obefogad ”även om de är the next best thing, inte är riktigt lika upplysta som vi, då hade de ju självmant gått med i FP”-retorik, och dels pga att Centerpartiet och deras politik ser väldigt olika ut i olika kommuner. På många håll är Centerpartiet allt annat än progressiva och utvecklingsvänliga, vilket gör att folkpartister i dessas närhet lär hysa en i allra högsta grad befogad rädsla för att ingå ett permanent samarbete med dem. Folkpartisters ”vi-är-mer-upplysta-än-ni”-attityd lär dessutom kommer skapa irritation bland centerpartisterna.

Centerpartisterna å sin sida kommer många gånger att ha en vaktande attityd gentemot Folkpartiet, i synnerhet i kommuner som Mönsterås, Arvidsjaur, och Dals-Ed där Centerpartiet har ett mycket högt väljarstöd, och Folkpartiet har ett mycket lågt väljarstöd. Dels pga just det, man kommer att vilja skydda ”sina procent” mot parasiterande folkpartister. Och dels pga att Centerpartiet är ett av världens rikaste partier. Riksorganisationen sålde för ett par år sedan sitt ägande i ett flertal tidningar för närmare två miljarder kronor, och lokalt har partiet ofta gott om inaktiva medlemmar (som via sin medlemsavgift bidrar till partikassan) såväl som delägarskap i bygdegårdar och dyl. Politiskt är det min erfarenhet att många centerpartister, framförallt i småkommuner, uppfattar sig själva som ”landsbygdens väktare” existerande utanför den traditionella höger-vänsterskalan. De här människorna tenderar att vara pragmatiker som när det kommer till kritan inte delar särskilt många utav Centerpartiets nationella ståndpunkter, de samarbetar ofta med S lika gärna som med alliansen, och de har inga problem med att samarbeta heller med V om det behövs, däremot skyr de MP som pesten. Man har en överdriven men ändock inte obefogad syn på folkpartister som idealister och teoretiker som teoretiker och idealister som bryr sig mer om sina principer än vad som fungerar i verkligheten.

Jag är övertygad om att ett nytt parti innehållandes f d C och FP inom ett par mandatperioder skulle tappa det idag givna stöd centern har på landsbygden, och skulle man vilja behålla det så skulle man behöva jobba för det, en tanke gammelcentern såklart inte gläds åt.

De praktiska och organisatoriska problem man kommer stå inför kommer att vara saker som listsättning i de första valen efter fusionen, liksom val av styrelse de första åren. Centerpartiet har på de flesta ställen många fler medlemmar och skulle således kunna köra över de f d folkpartisterna på nomineringsstämmorna om de så ville. Det törs jag påstå att de kommer att göra också om de får möjlighet till det. Listorna kommer inte sättas efter kompetens och engagemang, utan gamla centerpartister kommer rösta på andra gamla centerpartister, och gamla folkpartister kommer att rösta på andra gamla folkpartister. Därför kommer folkpartisterna vilja ha en på förhand uppgjord överenskommelse om hur dylika frågor ska avgöras.

Anledningen till att jag stödjer idén om en fusion trots alla svårigheter jag är medveten om att det skulle medföra är en enda: lojalitet gentemot liberalismen. Frihetliga liberaler finns i såväl Folkpartiet som Centerpartiet. I Folkpartiet finns därtill gamla moraltanter som egentligen hör hemma i KD, och ett gäng batongliberaler. I Centerpartiet finns utöver den lilla klicken liberaler också gammelcentern, ”landsbygdsväktare” utan ideologisk förankring. Merparten av medlemmarna i båda partier är dock bara marionetter, partiapparatens mänskliga megafoner, om ens det. De gör inte särskilt mycket för att utveckla partiet vare sig hitåt eller ditåt, och har ofta ingen egentlig ideologisk hemvist, utan gick med i partiet en gång i tiden för att man höll med i flera av dess sakfrågor, därefter har man blivit intalad att man är liberal. Genom en sammanslagning kommer andelen frihetliga liberaler i förhållande till batongliberaler och landsbygdsväktare. På sikt borde det innebära ett mer liberalt parti.

Läs även Bawar och Adam på samma tema.

About these ads