Morgondagens liberala rörelse

I skrivande stund sitter jag på tåget hem ifrån Lund, där jag medverkat som föredragshållare/samtalsledare vid en utbildningsträff anordnad av Liberala ungdomsförbundet Lund. Föremål för mitt föredrag var politikens dynamik och förändringsbenägenhet – eller förändringsobenägenhet – och den svenska liberala rörelsens utformning. Dels den nutida, men framförallt den framtida.

Det är tveklöst en väldigt viktig diskussion som måste börja föras på allvar i den liberala rörelsen idag, helst redan igår. Anledningen är det sätt på vilket borgerligheten och Sveriges partipolitiskt (etablerade) liberala krafter det senaste decenniet på ett flertal områden kapitulerat för socialdemokratin. Ingen partipolitisk kraft vågar numer stöta sig med LO och ifrågasätta den stela utformningen av svensk arbetsmarknad, ingen partipolitisk kraft är villig att kritisera det höga skattetrycket, och samtliga partier – inklusive M och KD – är den gemensamma välfärdens främsta försvarare. Samtidigt distanserar sig de påstått liberala partierna i alliansen – FP och C – från traditionellt liberala värden såsom respekt för människors personliga integritet och privata sfär och en stark rättssäkerhet då man väljer att implementera Bodströms FRA-lag och IPRED-direktivet.

Folkpartiet – som är det av de två partierna jag av givna skäl jag är mest bekant med – har tveklöst en liberal värdegrund och människosyn, men vad är det egentligen värt om man ständigt kompromissar bort den? Centerpartiet – och framförallt då den s k Stureplancentern – står idag för mycket som jag anser är positivt, men av tre anledningar har jag noll tilltro till C. Den första och mest uppenbara anledningen är att centern – liksom Folkpartiet – svikit när det väl gällt, och varit med och röstat igenom FRA och IPRED. Den andra anledningen är att Centerpartiet bara är modeliberaler. Deras politik vilar inte på några grundläggande liberala värderingar, utan att vara liberal är trendigt just nu, således är Centerpartiet liberala just nu. Centern är ursprungligen en intresseorganisation för bönder, därefter utvecklades de till ett politiskt parti för att företräda bönders intressen (värt att notera är att dåvarande bondeförbundets partiledare Axel Pehrsson-Bramstorp menade att Folkpartiet under ledning av Bertil Ohlin med sin liberala ekonomiska politik utgjorde ett hot mot de protektionistiska jordbruksregleringar Bondeförbundet och Socialdemokraterna tillsammans instiftat) under andra världskriget var de tyskvänliga halvnazister, under den tidiga efterkrigstiden sökte man tona ned bondeintressena som genomsyrade partiets politik men den otvetydiga protektionismen kvarblev, och först under 60- och 70-talen intog man en mer borgerlig borgerlig politik. Det tredje skälet till att jag saknar tilltro till Centerpartiet är att de uppvisar en utvecklingsfientlighet och förändringsobenägenhet som jag inte anser är förenlig med den liberala ideologin. Motståndet mot kärnkraft, stödet för EU:s protektionistiska jordbruksstöd, och partiets fortfarande primitiva förhållande till frihandel är bara några uttryck för detta.

Jag är långt ifrån den förste som uppfattat de många oliberala inslagen i den liberala rörelsen, såhär skriver t ex Niklas Dougherty om Folkpartiet:

”…folkpartiet är ett frisinnat parti med rötter i frikyrkorörelsen. Det finns helt enkelt inga förutsättningar att driva klassiskt liberala frågor kring individens frihet i ett sådant parti, allra helst som det under en lång tid rört sig i allt mer auktoritär riktning.”

Som medlem i Folkpartiet kan jag inte låta bli att känna ett styng av obekväm smärta när jag läser det här. Inte för att det är något elakt påhopp, utan för att det ligger en hel del sanning i det. Det är framförallt det sista som bekymrar mig, att FP ”under en lång tid rört sig i allt mer auktoritär riktning”. Den liberalism jag bekänner mig till är en frihetlig liberalism som motverkar auktoritära krafter, varför jag ser partiets utveckling som problematisk, och något som måste diskuteras.

Som följd av meningsskiljaktigheterna inom den liberala rörelsen är den idag splittrad. Sedan gammalt finns Folkpartiet och Centerpartiet, nyligen bröt sig Liberaldemokraterna ur Folkpartiet, därtill finns Frihetspartiet, Klassiskt liberala partiet, osv. Årets valresultat var nedslående för svenska liberaler, mindre än 15% av väljarna valde att lägga sin röst på ett liberalt parti. Sett i ljuset av att 6 av 10 svenskar enligt en undersökning gjord av FORES i somras uppfattar sig själva som liberaler så är valresultatet inget mindre än en katastrof. Därför är det av oerhörd vikt att vi liberaler – oavsett vilken liberal falang vi bekänner oss till – snarast börjar föra en diskussion kring hur vi tillsammans kan göra så att liberalismen i framtiden får så stort genomslag som möjligt i den politik som förs.