Förbjud arbetslöshet

Jag har funderat ganska mycket på Sveriges problem med arbetslöshet. Jag har kommit fram till att det enda rimliga är att förbjuda arbetslöshet. Arbetslöshet är en helt onödig företeelse som ger upphov till mängder av problem för både enskilda och för samhället i stort.

För den enskilde innebär arbetslöshet svårighet att försörja sig och låg levnadsstandard. Hela 39 procent av alla arbetslösa fick för ungefär ett år sedan ingen ersättning från de statliga trygghetssystemen utan hänvisades till försörjningsstöd. Dessutom kan arbetslöshet vara en inkörsport till värre utanförskap, såsom psykisk ohälsa, fysisk sjukdom och brottslighet.

Arbetslöshet drabbar inte bara den arbetslöse, utan också hela samhället. Alla andra i samhället som får betala kostnaderna för arbetslösheten i form av bland annat a-kasseutbetalningar, arbetsmarknadsåtgärder och försörjningsstöd för de arbetslösa. De som inte är arbetslösa kan därtill drabbas av brottslighet som finns till följd av arbetslösheten.

Det finns absolut ingenting positivt med arbetslöshet, och således ingen anledning för oss att fortsätta låta det vara tillåtet. Vi borde snarast förbjuda arbetslöshet och belägga det med skarpa straff. Min tanke är ett högt bötesstraff för deltidsarbetslöshet eller arbetslöshet under en begränsad period, och fängelsestraff för långtidsarbetslösa. Även att sprida arbetslöshet, d v s att säga upp människor och därmed skapa arbetslösa, borde förbjudas och beläggas med stränga fängelsestraff. Ofta kan arbetsgivare förvisso vara beroende av att säga upp för att själva överleva som arbetsgivare, men människors rätt att slippa arbetslöshet måste få väga tyngre i dessa fall.

Låter det galet? En smula kanske. Prova att läsa texten en gång till, men den här gången, läs ”droger” överallt där det står ”arbetslöshet”, och ”missbrukare” överallt där det står ”arbetslösa”. Galet indeed.

 

Utifall att ironin inte framgår: jag tycker inte att arbetslöshet borde föbjudas. Det vore fullständigt galet. Lika galet som att förbjuda droger för att missbruk ställer till med problem.

Alliansens smygskattehöjning

De flesta som är något sånär insatta i svensk politik är väl bekanta med att alliansen sedan de övertog regeringsmakten 2006 genomfört betydande skattesänkningar. Företrädesvis är det sänkningar av skatten på arbete som alliansen förknippas med. Det är naturligtvis helt korrekt, och något alliansen fått såväl beröm som kritik för. Som liberal tycker jag självfallet att skattesänkningen är enormt positiv, även om jag gärna hade sett att sänkningarna genomförts på ett sådant sätt att skatteskalan gjorts mindre progressiv istället för mer.

Mindre känt är emellertid att alliansen de senaste åren också höjt en skatt på arbete. Jag talar om den så kallade allmänna löneavgiften, som heter avgift men som är en skatt. Den var 6,03% av bruttolönen 2010, men är numer 9,88%. En höjning med drygt 60 procent (notera procent, inte procentenheter). Det förtar naturligtvis inte det positiva i att skatterna på arbete netto sänkts markant, men det är ändå beklagligt att en borgerlig regering kraftigt höjer en dold skatt, som den allmänna löneavgiften är. Den största delen av det statliga skattetrycket härrör från dolda skatter, vilket är problematiskt eftersom många människor inte vet om hur mycket skatt de faktiskt betalar.

Det skall sägas att arbetsgivaravgifterna i sin helhet inte höjts (de har faktiskt sänkts med en procentenhet sedan 2006), men de avgifter som faktiskt är just avgifter har sänkts medan den så kallade löneavgiften, som i själva verket är en skatt, har höjts. För någon med en månadsinkomst om 25 000 kronor innebär det att politiker nu spenderar ytterligare en knapp tusenlapp i månaden av hens pengar som de känner för, som tidigare gick till förutbestämda ändamål. Förvisso tokiga förutbestämda på många sätt, men likväl förutbestämda och förutsägbara.

Sveriges ansikte utåt om Husbykravallerna: Marc Abramsson

Oroligheterna i Husby har börjat uppmärksammas så smått även utanför Sveriges gränser. Nedan är ett klipp från hans medverkan i ett program på den flerspråkiga statliga ryska TV-kanalen Russia Today. I sändningen rapporteras om de senaste nätternas upplopp och kravaller i och omkring Husby, och det framställs som att Sverige nu får ”betala ett högt pris för sin invandrings- och mångkulturpolitik”. Som enda representant för Sverige och svensk politik, samt i egenskap av något slags expert, intervjuas Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson:

Nu har jag dålig koll på rysk media, och rysk journalistik går såklart inte att rakt av jämföra med svensk, men det här måste ändå vara någon slags journalistiskt lågvattenmärke. Att intervjua partiledaren för ett erkänt rasistiskt parti i egenskap av expert på temat oroligheter i invandrartät förort.

Som väntat skyller Abramsson alla problemen på invandring. Problemet är inte individer som vägrar ta ansvar, eller strukturella problem som skapat stor arbetslöshet och hög kriminalitet, utan kort och gott att det kommit för många människor med avvikande etnicitet till Sverige. Problemet i Husby är inte invandring, problemet är en uppfuckad bostadsmarknad, en sammanpressad löneskala och skyhöga trösklar för att ta sig in på arbetsmarknaden.

Läs för övrigt gärna vad Fria Moderata Studentförbundets ordförande Victoria Nilsson skrev på temat Husbykravallerna tidigare idag. Hon skriver bra om det och drar intressanta paralleller till London Riots för två år sedan.

Kampsportsprofiler försöker göra skillnad i Husby

När man tittar runt på diverse nyhetssajter och sociala medier så är det ofta jag är nära att tappa tron på mänskligheten. Men ibland så händer det motsatta. Jag ser, hör eller läser något som verkligen får en glad, varm och hoppfull känsla att infinna sig. Ett exempel är den här artikeln i DN Sthlm.

Hayes Jemide

Ett antal kampsportsprofiler och förebilder för många ungdomar har tagit sig tid att söka upp ungdomar på stan i Husby och snacka och diskutera med dem för att lugna ned stämningen på orten. Förbundskaptenen för det svenska kickboxlandslaget, Hayes Jemide, verkar ha en väldigt förnuftig inställning till situationen i Husby, att döma av artikeln i DN:

”Det här har helt spårat ur, med våld kan man aldrig göra sig hörd på något konstruktivt sätt.”

På frågan vad han skulle vilja säga till ungdomarna som växer upp i Husby svarar han:

”Sluta spela offer, kämpa. Se till att sköta skolan, tro på dig själv. Jag har mött hinder på grund av min egen bakgrund, men det har bara sporrat mig, man ska inte låta andra trycka ner en. Man har ett eget ansvar.

Och som svar på följdfrågan ”om deras frustration faktiskt bottnar i sociala missförhållanden då?” säger han:

”Det är sant att många förmodligen har dåliga hemförhållanden, med föräldrar som inte är integrerade, som kanske inte ens pratar svenska. Det är självklart ett problem. Men det kan inte försvara våld mot andra eller andras egendom.”

Jag tycker att Jemide slår huvudet på spiken, och lyckas med det många inte klarar, att hålla två saker i huvudet på samma gång: å ena sidan inse att de problem som finns i Husby och säkerligen också på andra håll finns av en anledning, och å andra sidan att det inte på något sätt ursäktar eller förtar det felaktiga i att utöva våld mot andra och deras egendom. Förnuftigt som sagt, mer sådant efterlyses!

Mer om Husby, Megafonen och att svara med batonger

Natten till idag var det dags igen. Upplopp och kravaller i Stockholmsförorten Husby. Husbys gator var åter skådeplats för brinnande bilar och stenkastande ungdomar. Den här gången spred sig oroligheterna enligt uppgift även vidare till andra delar av Stockholmsregionen. Nattens kravaller var inte bara större utan också värre än föregående natts. Utöver polis och boende i de drabbade förorterna så angreps inatt också andra. Brandmän i färd med att släcka bilbränder i Husby tvingades fly undan stenkastande våldsverkare och blev bestulna på sina brandslangar. I Fittja kastade ett 20-tal ungdomar sten mot pendeltåg.

Bråkstakarnas handlingar bortförklaras, ursäktas och försvaras alltjämt av människor till vänster med hänvisning till den sociala situationen i förorterna. Det är oklart om försvaret av huliganerna motiveras av att de ser en möjlighet att plocka politiska poäng på regeringen och styret i Stockholms stadshus, eller av ideologiskt tunnelseende som gör dem oförmögna att se det de inte vill se. Jag vet ärligt talat inte vilket som vore värst. Att spä på motsättningar och göda en konflikt för egen politisk vinnings skull, eller att vara så verklighetsfrånvänd och isolerad att man inte ser det uppenbara.

En av de främsta försvararna av våldet i Husby är organisationen Megafonen. Av deras hemsida att döma ligger de också i någon mån bakom de första upploppen, de som ägde rum natten till igår. Megafonen framställer det på sin hemsida som att Husby ”belägrats” av polisen, och att upploppen handlar om något slags ädel befrielsemission. Det framgår dock med all önskvärd tydlighet att så inte är fallet.

Under natten till igår skrev de att:

Det här är det enda sättet att uttrycka frustration när andra demokratiska vägar är stängda. Organisering finns hos oss, fredliga demonstrationer har hållits men dialogen har lämnats obesvarad.

För det första framgår av ovanstående att Megafonen är medvetna om och medger att upplopp som metod är odemokratisk. För det andra så framgår att organisationen Megafonen – som tagit sitt namn efter en apparat avsedd att rikta och förstärka en persons röst vid envägskommunikation – tidigare prövat den demokratiska metoden fredliga demonstrationer – arrangemang där folk som tycker likadant samlas för att förmå andra att uppmärksamma deras åsikt – men misslyckats med att få till stånd en dialog. Dialog bygger på att det finns två eller fler parter, på att alla får komma till tals och på att alla är beredda på att lyssna på vad övriga har att säga. Är det konstigt att Megafonen misslyckats med att etablera en dialog när de uppenbart bara är intresserade av att se till att andra hör vad de har att säga, men av allt att döma inte gör någon som helst ansträngning att själva ta in vad andra tycker? Att Megafonen i själva verket inte alls är särskilt intresserade av att föra dialog framgår av deras politiska program. Där står: ”Tomma löften om dialog lurar ingen – vi vill bestämma!”

Vidare skriver Megafonen:

Vi, Megafonen och andra från området har försökt gå andra vägar, vi har nyttjat våra demokratiska rättigheter för att få gehör och ställa poliserna till svars. Så sent som i onsdags höll vi en demonstration utanför polishuset i Kista med upp emot 100 deltagare där vi senare marscherade mot Husby och höll en tyst minut på torget för den avlidne. Där framförde vi våra krav om en oberoende utredning och en offentlig ursäkt från polisen. Vi har inte hört något av varken polis eller andra myndigheter sedan dess.

Alltså, i klartext: ”Vi, Megafonen, har nyttjat våra demokratiska rättigheter för att framföra en åsikt. Vi är ganska många. Vi har inte fått som vi vill. Därför är det okej för oss att ta till våld, att kasta sten och att bränna bilar.” Det Megafonen skriver vittnar om ett grundläggande synsätt som är odemokratiskt och saknar respekt för människors rättigheter och egendom.

Personligen så är jag motståndare till offentligt finansierad public service. Jag vet att många andra också är det. Om vi anordnar en demonstration utanför Radiohuset och public service fortfarande inte säljs ut eller läggs ned, har vi då rätt att gå bärsärkargång, skada människor, krossa fönster och sätta eld på andras egendom? Naturligtvis inte. Den inställningen liknar den hos en treåring som är med mamma och handlar men inte får den där leksaken hen vill ha, det är inget annat än infantilt.

Megafonen skriver dessutom att ”Megafonen är den konstruktiva kraften”. Mot bakgrund av de senaste dagarnas händelser är det påståendet rent ut sagt sjukt! Om det är konstruktivt att bränna bilar, överfalla poliser sex mot en och stjäla brandmäns brandslangar, hur är då ett icke-konstruktivt agerande?!

Megafonen avslutar sin text om hur polisen belägrar Husby med:

Vi kräver social rättvisa, de svarar med batonger och hundar.

Jag avslutar denna text med följande: krav som framförs med gatstenar, misshandel och skadegörelse ska besvaras med batonger och hundar.

Offrens offer har också rättigheter

Igår kväll förvandlades mitt Twitter-flöde på bara någon minut från hockeyfest till andra- och tredjehandsrapportering om Stockholmsförorten Husby, där ett upplopp utbrutit. Screenshots av SMS där namnlösa personer i det närmaste utmålade Husby som en krigszon cirkulerade. Ett större antal ungdomar ska såvitt jag förstått ha kraschat fönsterrutor och satt eld på bilar i protest mot polisens agerande i samband med ett gripande i Husby i början av förra veckan. När polisen kom till platsen ska slagsmål och stenkastning ha följt.

Oroligheterna hade knappt börjat förrän mängder av människor okritiskt uttalade sitt stöd för upploppsmakarna och fördömde polisens brutalitet. Till saken hör att de enda källorna till att polisbrutalitet över huvud taget förekom var ovan nämnda screenshots av SMS. Under hela kvällen såg jag knappt en enda förstahandsuppgift och inga bilder eller filmer från oroligheterna i #Husby-flödet.

De som bråkade och vandaliserade ursäktades med att de bor i en utsatt stadsdel, att de förmodligen var arbetslösa, att livet inte är så lätt som ungdom, att vi har stora integrationsproblem i Sverige, att polisen är rasister, mm. Förövarna är i själva verket offer snarare än förövare, heter det. Först och främst vill jag säga detta: mycket av ovanstående stämmer säkert, men det ursäktar inte på något sätt våld och vandalism! Jag har varit arbetslös, men aldrig kastat gatsten mot poliser och medmänniskor för det. Jag har vänner som bott i utsatta områden, som nekats arbetstillstånd, ja till och med nekats uppehållstillstånd, som sett Sveriges integrationsproblem från insidan och drabbats first hand av strukturell rasism, men de har aldrig kommit på tanken att sätta eld på någon annans bil! Nästan alla som möter samma utmaningar som dessa arga ungdomar klarar av att behärska sig och avstå från våld och förstörelse. Det visar att människor inte är deterministiskt förutbestämda att hänge sig åt våld och kriminalitet bara för att man har det svårt i livet, de som gör det väljer att göra det. Det finns ingen som helst anledning att ge dem frikort bara för att de är unga och arga, och kanske till och med utan fritidsgård.

För det andra, tolerans för den här typen av begivenheter vittnar om jävligt liten respekt för de människor som bor i de här utsatta områdena. Det är svårt att växa upp i förorten får vi höra, arbetslösheten är stor och kriminaliteten hög berättas det för oss. Därför ska vi tolerera och ha förståelse för enstaka situationer som det i Husby igår menar somliga. Men vilka är det som drabbas av sådana här händelser egentligen? Vems bilar är det som brinner? Vilkas skyltfönster är det som krossas? Och vilka är det som tvingas dras med tilltagande otrygghet i sitt grannskap? Det är ju naturligtvis andra som bor i de här utsatta områdena som drabbas! De främsta offren för gårdagens upplopp var andra Husbybor. Människor som lever i en utsatt stadsdel precis lika mycket som vandalerna, människor som lider av precis samma arbetslöshets- och integrationsproblem som bråkstakarna. De som menar att förorterna måste få koka över ibland för att inte till slut explodera har noll respekt för de människor som bor där, de människor som de menar ska behöva stå ut med upplopp, vandalism och annan skit.

De som råkar bo i utsatta områden ska ha precis samma rätt till polisens beskydd som alla andra. Deras rätt att slippa få sin egendom förstörd är inte mindre än någon annans. Det är möjligt och till och med troligt att poliser gjort enskilda misstag och övertramp i samband med sina utryckningar i Husby, det får inte ske och måste rättas till, det är jag den förste att medge. Men vad gäller den principiella diskussionen så ska stat, polis och andra myndigheter inte ha större tolerans för våldsamheter i utsatta områden än någon annanstans, och inget våld kan någonsin ursäktas av arbetslöshet eller integrationsproblem.

Bilda dina barn

Jag tyckte att den här uppmaningen på en amerikansk reklamskylt var väldigt rolig: ”Lär dina barn om skatter. Ät upp 30 procent av deras glass.”

I en svensk kontext hade det dock naturligtvis stått 50 procent istället för 30. Om Skatteverket någonsin genomför en folkbildningskampanj så borde det vara kampanjens titel.